”Jag är upprörd därför att jag sr en meningslös värld.”
Världen i sig är meningslös, blank och tom. Jag suddar ut det jag har skrivit på den och låter i stället Guds Ord få framträda.
Jag försöker tänka mig för innan jag skriver någonting, innan jag dömer och tycker och låter allting vara som det är och väntar på att den Helige Ande skall lämna sin mening. Det är först när allting är utraderat, allt gammalt, som jag ser det nya, det sanna, det kärleksfulla.
”Jag vet inte vad någonting, inklusive detta, innebär. Och därför vet jag inte hur jag skall reagera på det. Och jag kommer inte att använda min egen tidigare inlärning som det ljus som vägleder mig nu.” T 14.XI.6:79
