”Jag är upprörd därför att jag ser en meningslös värld.”
Jag kan inte låta bli att tolka allting, att tycka och att bedöma.
Varför kan jag inte låta Guds mening och vilja vara den som gäller?
Varför måste jag sätta min egen prägel på allting?
Varför kan jag inte låta världen vara, och låta den Helige Ande skriva Sin mening på den?
Jag kan när som helst radera de ord jag själv har skrivit, jag kan radera den mening jag har givit världen. När den är borta så ser jag Guds mening, så ser jag sanningen.
Jag själv vet ingenting, jag vet inte hur jag skall reagera och jag kommer inte att använda det jag har lärt mig som riktmärke.
Världen i sig själv är meningslös.
”Det enda värde som det förgångna kan ha är att du lär dig att det inte gav dig några belöningar som du skulle vilja behålla.” T 25.II.1:7
