”Utan förlåtelse kommer jag att vara blind.”

Jag gör så gott jag kan, tror jag.

Hur förlåter jag dem som med berått mod torterar och dödar sina bröder? Jag vet inte.

Jag fastnar i mina tankar om kroppen och jag ber Dig Helige Ande att befria mig från dem. Låt mig se att de är endast en frestelse att se min broder som en speciell relation, åtskild från mig. Jag ber – hjälp mig att inte vara rädd utan låt alla begränsningar försvinna så att jag kan se min broder utan en kropp i en helig relation, förenad med mig i fullkomlig oskuld.

Jag försöker bli medveten om mina egotankar. Jag erkänner dem, tittar på dem och överlämnar dem till den Helige Ande och accepterar Soningen för mig själv. Jag rättar mina tankar. Det tar ingen tid att rätta tankarna, det som tar tid är att acceptera att rättelsen genomförs.

Om jag ser någonting annan än oskuld i mina bröder, gömmer jag skuldkänslor i mig själv. Det finns ingen annan skuld än min egen och när jag ser det så försvinner den och det finns ingen skuld alls.

”Ingen kan be någon annan om att bli helad. Men han kan låta sig själv bli helad, och på så sätt erbjuda den andre det som han har tagit emot.” T 27.V.i:6-7

”Den Helige Ande talar till dig. Han talar inte till någon annan.” T 27.V.1:10-11