”Låt mig varsebli förlåtelsen som den är.”
Helt enkelt se att det är mig själv jag fördömer när jag fördömer min broder.
Jag befriar oss från de bojor jag har lagt på oss.
Jag övar förlåtelse och låter mina fotspår lysa upp vägen för dem som följer.
Jag kan endast förlåta det som är falskt, som är en lögn, som är en illusion.
Med förlåtelsens ögon ser jag detta, och lär mig att se förbi det som inte finns och jag ser att dörren till Himmelriket är öppen. Det är bara att stiga in och jag ser att här finns min broder.
”Utan skuld har egot inget liv, och Guds Son är utan skuld.”
I tiden tror jag att jag har syndat i det förgångna, men det finns inget förgånget!
”Tiden tycks gå i en riktning, men när du når dess slut kommer den att rulla ihop sig som en lång matta utlagd längs det förgångna bakom dig, och försvinna.” T 13.I.3:5
