”Min Faders härlighet är min egen.”
Tanken på frid är den enda tanke jag behöver.
Jag gör anspråk på ljuset i mig och låter inte sanningen döljas av min falska ödmjukhet. Jag ser ljuset i alla mina bröder och inser att detta ljus förenar oss med varandra, med Jesus och med Gud.
Jag glömmer inte överensstämmelsen mellan mål och medel. Där frälsning är målet och sant seende utan allt dömande är medlet. Jag får hela tiden påminna mig om detta och många gånger ”tysta mitt dömande ego”.
Men så tänker jag – allting sker nu, det finns ingenting annat än nu. Allting hänger ihop och allting har en mening.
Jag läser ett stycke i textboken:
”Du är drömmaren i drömmarnas värld. Någon annan orsak har den inte, och kommer inte heller någonsin att ha. Ingenting mer skrämmande än en fåfäng dröm har gjort Guds Son skräckslagen, och fått honom att tro att han har förlorat sin oskuld, förnekat sin Fader, och fört krig mot sig själv. Så skrämmande är drömmen, så skenbart verklig, att han inte skulle kunna vakna till verkligheten utan skräckens kallsvett och med ett skrik av dödlig fruktan, om inte en varsammare dröm föregick hans uppvaknande, och tillät hans lugnare sinne att välkomna, inte frukta, den Röst Som kärleksfullt ropar för att väcka honom; en varsammare dröm, i vilken hans lidande helades och där hans broder var hans vän.” T 27.VII.13:1-4
