”Det kan bara vara mig själv som jag korsfäster.”
För när du väl förstår att det är omöjligt att du skulle kunna skadas av någonting annat än dina egna tankar, måste rädslan för Gud försvinna.
Jag hör någonting,
jag ser någonting,
jag tänker någonting.
Och i min enfald, i min galenskap, i min rädsla tror jag att det kommer att hända mig.
Varför? Är det en önskan om att korsfästa mig själv?
Ja, det är nog så och innerst inne en rädsla för Gud, en brist på tillit, jag litar till egot som vill hålla mig på halster i stället för till Guds nåd.
Jag tömmer mig på alla tankar.
Mitt sinne är som ett oskrivet blad.
Jag fyller det inte, Gud fyller det.
Kärleken är vägen jag vandrar i tacksamhet.
