”Himlen är det jag måste välja.”

Jag väljer den nu, och kommer inte att ändra mig, eftersom den är det enda jag vill ha.

Jag måste göra ett val som inte är ett val. För att välja måste det finnas motsatser och Skapelsen har inga motsatser. På denna nivån är jag hel, fullständig och Guds Son, ett med allt.

Men i min dualistiska värld som jag tror är sann måste jag välja och valet är ingenting annat än att känna igen sanningen och leva efter den.

Jag kan inte annat än skratta åt mig själv, när jag ser mig själv gå omkring med de egenskaper jag ärvt av mina förfäder. Länge tog jag avstånd från dessa egenskaper, jag är inte lik mina föräldrar sa jag och tänkte jag.

Det tog ett tag innan jag ville erkänna att jag gör som jag lärt mig, att jag är lik min mamma och pappa och dem före dem.

Jag ser nu att detta erkännande är öppningen till friheten. Jag ser nu att jag är inte en kropp, ingen är en kropp. Kroppen är bara ett neutralt hjälpmedel som jag kan styra med mitt sinne.

Så jag väljer att känna igen sanningen, och allting kommer att ordna sig till det bästa, det är vad Gud vill. Jag vågar lita på det.