”Låt mig varsebli förlåtelsen som den är.”

Skulle jag anklaga mig själv för detta? Jag skall inte lägga denna boja på mig själv.

Vad innebär det att sant förlåta?

Oftast är det mig själv jag förlåter.

Jag förlåter mig själv för att jag dömer en broder eller tycker en massa om honom. Det är något han gör eller säger som jag inte gillar eller något han inte gör eller säger.

Jag försöker projicera min irritation eller ilska på honom. Jag fastnar i en illlusion om honom och tror att den är sann.

Jag öppnar dörren till förlåtelsen, till hemligheten till kärlek och lycka. När jag känner mig frestad att anklaga min broder för skuld i någon form så ställer jag frågan ”skulle jag anklaga mig själv för detta?”

Jag ser att den sanna förlåtelsen är en bro mellan illusion och sanning, mellan rädsla och kärlek.