”Gud är Kärleken i vilken jag förlåter.”
Rädslan fördömer, Kärleken förlåter.
I min rädsla dömer jag, och det är mig själv jag dömer, fastän jag först inte ser det.
Det sker faktiskt ganska ofta och på ett lite ”lurigt” sätt som jag först inte märker. Jag lurar helt enkelt mig själv.
I Kärlek – i Gud – förlåter jag mig själv och ser att Gud finns överallt fastän Han inte syns.
Han finns i hela mig, Han finns i hela dig, Han finns i allting jag ser, hör, känner och tänker.
Tack Fader för att Du hjälper mig komma ut mina egotankar!
