”Det jag ser är en form av hämnd.”

Jag förstår inte denna mening till att börja med.

Jag känner endast glädje och tacksamhet i mitt hjärta.

Jag blir lite frustrerad över att dagens lektion skakar om mig när jag bara är i Gud full av frid.

Jag hittar inga tankar på attack, men jag vet att de fortfarande finns och att jag varsamt måste leta efter dem och byta ut dem. Byta mina rädda tankar mot kärleksfulla tankar.

Jag känner hur friden byts ut mot en liten saknad, en brist, en fråga:

”ser jag verkligen bara allting som en form av hämnd?”

Jo, det finns kvar i mitt splittrade sinne, denna inlärda illusion om vad allting är. Men jag känner ofta en glädje i mitt hjärta, en glädje av att veta att jag är skapad av Gud, älskad av Gud och jag älskar Gud. Jag tränar på att se bortom illusionen, jag ser att det gnistrar och glimmar av det renaste ljus som omger allting.