”Utan förlåtelse kommer jag fortfarande att vara blind.”

I går blev jag så arg på Johan, min man, för en småsak jag inte ens kommer ihåg. Jag attackerade honom genom att skälla på honom. Han svarade inte. Han förlät mig med en gång. Jag tog en god stund på mig innan jag kunde inse att det var mig själv jag attackerade.

Johan var så storsint, så kärleksfull och först gjorde det mig ännu argare.

Galenskapen attackerade förnuftet!

Så många gånger som jag har bett den Helige Ande om att Johan skall vara min ”mindtrainingpartner”. Tack Gud, det är han verkligen, utan att ha läst ett ord i EKIM.

Han är mina ögon när jag är blind av oförlåtelse. Så småningom förstår jag att jag måste låta förnuftet skingra min galenskap så att jag kan se igen.