”Jag vill ha Guds frid.”

Guds frid är allt jag vill ha. Guds frid är mitt enda mål; meningen med hela mitt liv, syftet jag söker, min inriktning, min funktion och mitt liv, så länge jag är på en plats där jag inte hör hemma.

Jag sitter nu på morgonen och tänker – allting upprepas, om och om igen. Jag sover, jag går upp, jag dricker mitt te, jag sitter en stund i min stol, jag läser, jag skriver, jag virkar, jag tittar ut, jag lyssnar på Johan som snarkar, bilarna som susar förbi. Vad kan jag göra mera; baka, tvätta, städa mm. Fader – vad är det för mening med allting – frågar jag.

Egentligen ingenting, bara så länge du känner glädje i det du gör finns det en mening – svarar Han.

Jag känner glädje i att virka överkastet till vår säng. Jag känner glädje i att baka och göra fint till barnen och andra gäster kommer och för vår egen skull. Jag känner glädje i att läsa i EKIM. Jag känner glädje i att förvalta de världsliga gåvor jag fått att förvalta.

Men;

jag är inte en kropp, jag är fri, jag är fortfarande som Gud skapade mig.

Där skulden möter förlåtelsen i en kärlekens cirkel av ljus där renas och tvättas varje tanke, varje varseblivning.

Jag tänker på min mamma, min svärmor, min mormor och min farmor – 4 starka och omsorgsfulla kvinnor som är ett i mig. Deras kroppar har försvunnit, de har gått ur tiden in i evigheten där de är hemma i Gud. Jag har en kropp ännu ett tag. Allting jag ser med min kropps ögon har också kroppar men ni mina symboler för styrka och omsorg och kärlek kan jag inte se med kroppens ögon. Jag känner er, i det heliga ögonblicket är jag ett med er. Bakom kroppen finns ljuset, det eviga kärleksfulla ljuset. I detta ljus ser jag Kristus i er, i alla, jag ser Gud i er, i alla.