”Låt mig varsebli förlåtelsen som den är.”

”Skulle jag anklaga mig själv för detta? Jag skall inte lägga denna boja på mig själv.”

Jag förlåter inte det som är sant. Jag låter det vara som det är.

Det är bara mig själv jag behöver förlåta. När jag tolkar, dömer eller fördömer någon eller något. Jag låter det vara. Jag ser det som kärlek eller ett rop på kärlek.

Jag låter allting vara.

Förlåtelsen ser förbi det som inte finns och öppnar dörren till Himmelriket.

Jag släpper taget om mitt egos enträgna försök att fjättra mig vid skuld och attacktankar.

Jag känner befrielsen komma, den manifesteras sig i min kropp. Jag känner hur kroppen blir lättare, hur stressen och irritationen rinner ut ur mig genom mina ben.

”Det innehåll som varseblivs i mirakler är helheten. De rättar således, eller sonar, den felaktiga varseblivningen av brist.” Princip nr 41