”Sanningen kommer att rätta alla misstag i mitt sinne.”

”och jag kommer att vila i Honom Som är mitt Själv.”

Jag tittar på varje smärtsam och orolig situation och släpper den sedan.

Allting som oroar mig, som gnager i min mage är bara egots frestelser som vill få mig orolig, dömande och kontrollerande. Jag överlämnar allt detta till den Helige Ande och ber om hjälp med att fatta beslut om vad jag skall göra eller säga.

Jag överlämnar mig i Guds Händer. Jag är ingenting utan Honom, jag kan ingenting utan Honom.

Jag läser i en bok, handlingen är från 1800-talet. En gammal man ligger för döden. Han är omgiven av sin familj och sitt tjänstefolk. Han berättar om allt han gjort i livet. Hur bra han skött gården, djuren, sina barn, sin hustru och sina tjänare. Han talar och de andra upprepar att han har varit så god, så duktig, så bra.

In kommer en fattig vandringsman som vigt sitt liv åt Gud. Han skall be om ett mål mat och han hör den döende gamle mannen tala om allt han har gjort. Vandringsmannen säger: ”Stig inte fram för din Gud med stora ord. Du skall inte mäta dig med honom. Böj dig inför honom. Fatta som ett barn i fållen av hans mantel och bed om skydd, om nåd. Ödmjuka dig för din skapare.”

Den döende gamle mannen knäpper sina händer, ansiktet strålar, han ler och tar sitt sista andetag.

Jag läser i dagens lektion:

”Vad förutom sanningen kan rätta illusioner? Av stoft är de och till stoft skall de åter bli, för endast sanningen består.”

Jag finner ett samband, sanningen är evig – bortom kroppen. När jag inser det är jag glad och lycklig.

”Mirakler går bortom kroppen. De är plötsliga skiften bort från den kroppsliga nivån in i det osynliga. Det är därför de helar.” Princip nr 17