”Jag har ingen orsak att känna vrede eller rädsla, för Du omsluter mig. Och i varje behov jag varseblir, är Din nåd allt jag behöver.”

Att komma ihåg detta är ett mirakel. Det är en rättelse av mina felaktiga tankar som tänker att det finns anledning att känna vrede och rädsla.

Vad får mig att känna vrede och rädsla? Vad är det annat än det faktum att jag i min broder ser symbolen för mina egna synder. Jag glömmer att det är så och fördömer honom, och tycker dessutom att det är ok.

Men tittar jag lite djupare så ser jag en vacker prunkande trädgård med en porlande källa. Och tittar jag ännu djupare så ser jag ett skinande ljus. Jag ser Kristus, Guds Son. Jag ser mig själv som berättar för mig att jag också är Guds Son.