”Jag vill inte skada mig själv idag igen.”

I går var jag på begravning. Monicas kropp gick bort på min födelsedag den 27 oktober, 2 månader innan hon skulle fylla 71 år. Det var en ljus och hoppfull högtid med mycket vacker musik och många vackra blommor. Vi var en stor skara,en fullsatt kyrka, som följde henne till evigheten.

Jag såg inte henne som jag brukar göra på begravningar, men jag hörde henne. Jag hörde hur hon svepte förbi i de spröda och vackra flöjttonerna som inledde begravningen. Vi andra stannar ett tag till i tiden, det kanske var därför som vi alla fällde både en och flera tårar, för att vi inte fick följa med.

Alla gick traditionsenligt fram till den vita kistan för att lägga en blomma och säga farväl till en kropp som gjort sitt. Hon har verkligen använt sin kropp för att glädja och hela andra, hon var sjukgymnast.

Nu är hon fri, en ton som flödar från många instrument, en sång som klingar från en klar strupe, denna sång som förenar och förlåter. Denna sång som får oss att komma ihåg Gud. Jag kände denna frihet i går, jag känner den emellanåt när jag kommer ihåg att vår enda Identitet är med dig dig, Fader.

”Minnet av Gud finns i vårt heliga sinne som känner sin etthet och sin enhet med sin Skapare.”