”Det förgångna är över. Det kan inte beröra mig.”

Det är en befrielse att tänka,

att om jag är arg eller irriterad så är denna min känsla inte orsakad av det förflutna,

utan av ett beslut om att föra in dess smärta i nuet.

Tänk så många gånger som jag i olika personlighetsutvecklande kurser

har uppmanats att försöka se vad min irritation eller ilska beror på,

och att försöka spåra orsaken till något som hänt i det förflutna,

och så väldigt ofta till mina föräldrar och min barndom.

Jag vill inte säga att man inte ska göra så,

jag vill bara säga att mitt beslut som fattas i nuet,

också kan göras ogjort i nuet.

Det finns ingenting utanför mig, utanför mitt sinne.

Vilken hisnande tanke!

Jag fastnar för ett stycke i Kursen som säger;

att vi alla befolkar världen med skepnader från våra egna privata världar,

som är baserade på våra egna bedömningar av det förgångna.

Andra människor har sina bedömningar och jag har mina.

Det är inte konstigt att det blir ”trångt” när man släpper in alla syner och tankar från det förgångna.

När jag släpper detta helt och hållet så ser jag i stället denna heliga cirkel av ljus

där vi alla är ett i oändligheten – då är det inte ”trångt”.