”En meningslös värld framkallar rädsla”

Det är som om jag vill dölja vissa, djupa känslor för mig själv och för Gud.

Jag låtsas inte vara rädd, jag lägger ”locket” på.

Jag låtsas att jag känner glädje och frid och trygghet.

Men det gör jag ju! Jag känner ju glädje och frid och trygghet.

Men ibland finns inom mig en rädsla för att göra fel, att tänka fel tanke.

Och det är inte så mycket tanken och orden i sig jag är rädd för,

utan känslan av att tanken är möjlig.

Jag är ibland rädd för mina tankar, inte dem jag tänker utan dem jag kan tänka.

Detta är kanske vad som menas med orden i lektionen:

”Lägg emellertid noga märke till alla tecken på den öppna eller förtäckta rädsla som de kan uppväcka.” 5:4

Tankens kraft är enorm.

Och om vi varseblir något som inte tycks ha någon mening – och det är ju en hel del –

så projicerar vi snabbt ut vår mening på det.

Vi skyndar oss att ”skriva” vårt egos mening på ”tavlan” i stället för att låta den vara blank,

och låta Guds Ord framträda som den enda sanna meningen.

Gång på gång märker jag att mitt ego går in och ”skriver”,

inte så rytande längre, inte så högt och ljudligt och fördömande som förr,

men det försöker att få mig att tro att allt är bra, att jag inte är rädd osv.

Det är egentligen ganska behagligt och gulligt – men ack så lurigt.

Mitt ego vill verkligen tävla med Gud.

”Det är därför nödvändigt att du lär dig känna igen det meningslösa, och acceptera det utan rädsla.” 3:1

Om egot inte skrev sin mening överallt skulle Guds mening visa oss att egot är overkligt.

Varför är jag rädd för det?

Det är ju vad jag vill, det är ju därför jag studerar EKIM varje dag år ut och år in.

Jag förstår inte det.

Meningen som skulle stå där är ”Kärlek och Enhet”.

Vi skulle se Kristus i varandra vad som än händer.

”Vilket budskap din broder ger dig bestämmer du själv.

Vad säger han till dig?

Vad vill du att han skall säga?

Det du anser om honom bestämmer vilket budskap du får.”

T-9.II.5:1-4

Det enda som behövs är att vi är villiga att säga;

jag vet inte vad detta betyder.

Jag ger upp,

jag överlämnar mig till Gud.